Lärare skall lägga sig i

Artikel i GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2027161-larare-skall-lagga-sig-i

Foto: Robin Aron Olson
Signerat 13/9:

Det får inte betraktas som fult att tala om fostran. Tvärtom vore det att svika ungdomarna att inte göra det.

Vidriga tillmälen och taskig attityd till såväl vuxna som skolkamrater – att alla svenska gymnasieskolor tampas med sådana problem är ingen hemlighet. Men när förövarna nästan är myndiga, har skolpersonalen någon reell chans att vända utvecklingen?

– Det händer att vissa lärare tänker så. Det säger läraren, skolledaren och författaren Eva Larsson när jag möter henne i den ännu tomma aulan inför en personalutbildningsdag på Elof Lindälvs gymnasium i Kungsbacka.

Det är dock inte för sent att fostra gymnasieelever.

– Men i det offentliga samtalet om skolan talar vi ganska lite om fostran, det är nästan som att det är fult, trots att lagen är tydlig, säger Eva Larsson.

Kunskapsförmedling må vara huvuduppgiften, men utbildningen ska dessutom förmedla värden och främja elevernas utveckling till ansvarskännande människor. Så markerar inte alla lärare mot elever som går över gränsen?

– Många lärare drar sig för att ingripa för att eleverna är ovana vid att lärare lägger sig i, säger Eva Larsson

Vissa elever svarar på en tillsägelse med att hota anmäla läraren för "kränkning". I värsta fall reagerar eleven aggressivt. Att återskapa den sociala kontrollen när det gått så långt att skolpersonalen är rädd för vissa elever – eller deras föräldrar – kan inte vara alldeles lätt.

Eva Larsson är inget muskelknippe, hur bemöter hon en "buse"?

– Att tala om hur man själv reagerar brukar funka, säger hon. Jag-budskap uppfattas som mindre provocerande och inbjuder inte till motargumentation.

Raka och tydliga jag-budskap, kan det vara så enkelt? Både ja och nej. Under en gruppövning med skolpersonal tar en deltagare upp problemet med kränkande tillmälen. Hon berättar att eleverna kan urskulda sig med "men det är ju sånt jag kallar min kompis för".

Å andra sidan, om man inte drar sig för att kallas bästisen för "bög", "hora" eller "svartskalle", vad kan man då inte vräka ur sig när man bli förbannad på en medmänniska?

När eleverna nått gymnasieåldern är det dock inte ovanligt att kränkningarna blir både mer subtila och utstuderade.

– Man kan ju göra sitt bästa för att försöka skapa gemenskap, men det går inte att tvinga äldre elever att "leka" med varandra på samma sätt som man kan i grundskolan säger en lärare.

En annan lärare berättar om en lyckad intervention där klassens "snälla" elever ombads ta sig an en lite "ensam" kamrat med ett gott resultat.

– Det är inte alltid sånt går. Det handlar om att känna av personkemin och eleverna, säger läraren.

Att skolpersonalen får hantera konflikter efter att något skrivit elakheter sociala medier är inte ovanligt. Att få eleverna att berätta är dock inte alltid rätt. Men Eva Larsson rekommenderar enskilda samtal för att få eleverna att öppna upp. Enskilda samtal, en gång per termin och vid behov kan vara en bra metod.

Även om Eva Larsson kommer med råd varnar hon dock för en övertro på olika ”metoder”. De kan bli något att gömma sig bakom. En språklärare med erfarenhet av elever från vitt skilda program konstaterar att hon omöjligen kan bemöta de olika elevgrupperna på samma sätt. Inte bara undervisning utan även fostran behöver helt enkelt individanpassas.

Har gymnasielärarna tid till det? För en ämneslärare kan det kännas frustrerande att behöva "slösa bort" viktig undervisningstid på att lära eleverna folkvett. Och den som skall utbilda äldre ungdomar tycker kanske att grovjobbet borde vara avklarat.

Å andra sidan är tonåren ett slags trotsålder, lika dramatisk treåringens. Från det perspektivet är det lika självklart att en gymnasielärare måste fostra som att en förskollärare ska göra det.

En gymnasielärare har inte tid att strunta i att fostra. För utan studiero och trygghet i såväl klassrum som på skolgård försvåras kunskapsförmedling. Därför bör det ses som självklart att fostransuppdraget får ta betydande plats såväl i lärarutbildning som i den ständiga vidareutbildning av personalen som sker på gymnasieskolor.

Vuxenvärlden i allmänhet måste också visa att vi lärt av de senaste årets upplopp och mobbningskandaler. Det får inte betraktas som fult att tala om fostran. Tvärtom vore det att svika ungdomarna att inte göra det. För vi vet ju hur det kan gå om vi lämnar walk-over. Kamratfostran blir inte alltid så kamratlig.

Maria Haldesten
Ledarskribent