Hur mår den svenska skolan?

Artikel i Enterprise Magazine: http://issuu.com/enterprisemagazine/docs/135_enterprise_magazine

Text & bild: Gustaf Andersson

Några av Eva Larssons böcker

Mobbad? Det har vi inte märkt! (2000)

Stökig klass – rektors ansvar? (2011)

Ordning i klassen – om fostran, arbetsro och trivsel (2012)

Arbetsmiljön i många svenska klassrum är pratig och ljudnivån hög. Eleverna är uppskruvade och har svårt att koncentrera sig. Dessutom har lärarnas status långsamt monterats ner under det senaste halvseklet. Trots det finns det gott hopp om framtiden. Det menar Eva Larsson, lärare, skolledare och lärarhandledare som observerat och lämnat återkoppling på mer än 200 lektioner.

Anledningen till att temperaturen är hög i många skolor beror på många faktorer. En är att lärarnas ställning ändrats markant. För hundra år sedan var läraren en auktoritär person vars minsta vink eleverna lydde. På 1970-talet vände utvecklingen helt och lärarna fick lära sig att låta eleverna vara självgående så mycket som möjligt.

– Det trodde man länge var det bästa sättet för eleverna. Men den utvecklingen gick i motsatt riktning mot vad forskningen säger i dag. Barn behöver tydliga ledare och numera lyfter vi fram betydelsen av skickliga lärare. Vi vet att läraren också behöver leda de så kallade elevaktiva arbetssätten, om det ska fungera, säger Eva Larsson.

Det kan låta som en självklarhet, men så enkelt är det inte. Eva Larsson har själv besökt många skolor genom åren, särskilt under de senaste fem då hon på uppdrag genomfört lektionsobservationer i över 200 klassrum. Hon har då märkt att många lärare tonar ner sig själva och avstår från att leda klassen. Detta i kombination med att många barn fostras i individualismens anda skapar högljudda klassrum.

– Den här utvecklingen har pågått under lång tid, och kanske har läraren själv gått i en skola där lärarnas ledarskap inte varit tydligt för eleverna. Ledarskap handlar om medvetenhet om vad eleverna behöver och att man måste veta vad man själv står för. Som lärare måste man i handling kunna visa vad man accepterar och inte. För testad kommer man garanterat att bli, framför allt av äldre elever.

Detta har Eva Larsson sett live, exempelvis när hon följt med en klass under flera lektioner under en och samma dag. – Eleverna vet att lärare är olika och anpassar sig utifrån vilken lärare de har, säger hon och tillägger:

– Eleverna klarar av att koncentrera sig under hela skoldagen, bara det råder arbetsro. Tyvärr ser jag ofta klasser, även på gymnasiet, där eleverna inte verkar veta hur man beter sig i en grupp. Alla ropar ut sina tankar på en gång och den som ropar högst vinner. Läraren vill vara tålmodig, lyssna på alla och låta alla komma till tals. Resultatet blir en ljudnivå som tröttar ut både lärare och elever.

En sådan arbetsmiljö får konsekvenser av olika slag, Till exempel en ökad mängd läxor. Om eleverna inte kan koncentrera sig under skoldagen får de mer arbete att göra hemma. Det blir tungt för eleverna och alla klarar det inte.

En orolig miljö gör det också svårt för läraren att driva det gemensamma arbetet. Eleverna arbetar inte bara individuellt med sitt lärande utan ingår också i en gemenskap som tillsammans arbetar mot ett mål.

– Deltar man inte i det gemensamma lärandet eller om miljön förhindrar att ett sådant bedrivs, förlorar man en viktig dimension – samtalet och den utveckling som sker när man utbyter tankar med andra.

Bristande arbetsro på lektionerna gör enligt Eva Larsson att eleverna blir kritiska mot läraren. De tolkar läraren som svag, vilket lockar dem till att testa hur långt de kan gå. En ond cirkel startar. Även om problem med ordningen kan ha flera orsaker nämner Eva Larsson ändå några tips som hon vet fungerar:

– Placeringen av eleverna är den vanligaste orsaken. Äldre elever tillåts ofta själva bestämma var de ska sitta. Då kan klassens ”ledningsgrupp” placera sig längst bak och styra hela lektionen. Det är läraren som ska placera eleverna!

Sedan menar hon att som ledare måste läraren ta alla sociala initiativ.

– Man måste rannsaka sig själv, veta vad man vill och se till så att det märks utåt. En ledare tar initiativen själv, har koll på situationen, förutser vad som kan hända, organiserar och styr. Eleverna kommer till lärarens undervisning och inte tvärtom. Eleverna ska anpassa sig till skolan som en arbetsplats.

En viktig del i läraruppdraget är rollen som fostrare. Enligt Eva Larsson har många inte fått utbildning i vad det innebär i praktiken.

– Som lärare är man ledare både för elevernas kognitiva och psykologiska utveckling, alltså både för det traditionella lärandet och för det känslomässiga, det som är kopplat till hur eleverna tänker, känner och uppför sig i förhållandet till andra människor.

Få dina elevers respekt

Elevernas ledare – Betrakta dig själv som elevernas ledare i varje situation så märker eleverna att de kan lita på dig. Det förhindrar att informella ledare får makt.

Ta ansvar för vad eleverna gör – Säg inte att ansvaret är deras. Då blir du tydlig som ledare.

Placering – Du bestämmer var eleverna ska sitta. Byt platser ofta så slipper du grupperingar mellan eleverna och du får lättare att skapa en bra klassrumsdialog.

Jag-form – Om du talar i jag-form går budskapet fram bättre till dina elever samtidigt som du inte kränker någon. Det skapar respekt och du blir en god förebild för eleverna.

Försvara din undervisning – Tydliggör lektionens syfte och mål, förklara dina pedagogiska bedömningar, led samtalet i klassrummet så att alla deltar, följ upp arbetet, inled och avsluta tydligt.

Medarbetarsamtal med eleverna – Förstärk din relation till varje elev genom återkommande enskilda samtal. Tala framåtsyftande om resultat, prestationer och uppförande så att eleven förstår vad du förväntar dig. Fråga om någon i klassen blir illa behandlad.

Den kognitiva delen har aldrig varit ifrågasatt i skolan, men den känslomässiga utvecklingen tycker många är föräldrarnas ansvar. Men skolan är ansvarig för förutsättningarna för undervisningen och det ingår i lärarnas uppdrag att se till så att den kan tas emot av eleverna.

En hjärtefråga för Eva Larsson är mobbning, som enligt henne blir följden av svagt ledarskap och uppstår när mobbarna inte uppfattar ett tillräckligt starkt förbud. Om elever yttrar sig elakt mot andra elever utan att få någon motreaktion från läraren tror klassen att det är tillåtet. Lärare som inte ingriper kan antingen vara rädda för att bli anmälda för kränkningar eller förlitar på att antimobbningsgruppen ska prata allvar med eleverna.

– Men precis som det på en vuxenarbetsplats är chefens sak att säga ifrån vid kränkningar bland personalen, är det lärarens sak att säga ifrån till eleverna.

Att vara lärare är ett påfrestande arbete och lärarna behöver allt stöd de kan få. Eva Larsson ser ett problem i att många skolor i dag tvingas marknadsföra sig för att locka till sig elever. Om skolan bara beskrivs i förskönande ordalag och ingen talar klarspråk om vardagen, försvårar det för lärarna. De får känslan att de ansvariga inte vet hur det ser ut i klassrummen eller tänker att det ”bara är i mitt klassrum det är stökigt”.

– Lärarna behöver få känna igen sig i beskrivningen av skolan för att förstå att de inte kämpar ensamma. Annars lägger de skulden på sig själva och tappar kraft.

Trots allt ser Eva Larsson en hel del ljusglimtar på den svenska skolhimlen. Det är inte många gånger hon har tänkt när hon observerat undervisning att ”den här läraren borde byta yrke”.

– Nej, om man klarar av det första motiga året som lärare och fortfarande vill vara kvar tror jag att man ändå trivs som ledare. Vem som helst kan råka ut för problem med en klass som man inte är beredd på. Då handlar det snarast om att man behöver nya redskap att arbeta efter. När jag observerar undervisning ser jag snabbt vad läraren behöver. Ofta handlar det om tydlighet i detaljerna, men de kan vara många och av olika slag. Ibland handlar det om att tänka nytt kring arbetsmetoder och uppförandekoder.

Det glädjer henne mycket att utvecklingen under de senaste åren har vänt. I dag pratar vi exempelvis om lärarens yrke på ett helt annat sätt.

– Lärare behöver, som alla andra, få konkret återkoppling på sitt arbete. En del förstelärare har fått i uppdrag att stötta andra lärare. Sedan lyfts rektors pedagogiska ledarskap fram mer och mer. Numera har vi också forskningen i ryggen. Vi har även eleverna med oss – många elever klagar över att de vuxna inte bryr sig. Det betyder att de vill att vi ska leda dem mer. Det känns positivt för framtiden!