Många rektorer har fått lägga tid på att skapa en bra bild av skolan. Det inre arbetet har de fått sköta tyst och i skymundan, skriver Eva Larsson, som anser att kommunerna borde ägna sig åt självkritik i stället för skryt.

  LEDARSKAP   Efter Pisaresultatet förväntas landets rektorer ge ett svar på varför det har blivit så här. Att skolan länge har brottats med problem borde inte vara någon nyhet. Varje år avlägger ju skolledarna rapport och beskriver behovet av utveckling för kommande år. Men för vem skrivs dessa redovisningar och vad får det stå i dem?

Jag har på uppdrag av främst kommuner under de senaste åren observerat över 200 lektioner, handlett lärare och återkopplat till rektorer.
  I det arbetet ser jag resultatet av många års negligering av undervisningens elementära förutsättningar: lärare som av olika anledningar avstår från att leda, elever – även på gymnasiet – som inte har lärt sig hur man beter sig i grupp och lokaler som inte har anpassats till arbetet som ska bedrivas. Det leder till högljudda klassrum, irriterad samtalston, stressade elever och svaga prestationer.
  I en sådan situation behöver lärarna stöd av skolledarna och i de kommunala visionerna lyfts rektors pedagogiska ledarskap vackert fram.

Men om rektor, då undervisningen inte fungerar, verkligen tar sitt ledarskap på allvar, ställer det vissa krav på huvudmannen – krav som det inte alltid finns någon förståelse för.

  Att som rektor vara närvarande för att kunna stötta lärarna tar tid och kraft.
  Det räcker inte att avsätta en timme för att riva av ett lektionsbesök, utan kräver tid för reflektion och samtal, om och om igen. Dessutom är det ofta bråttom: ser rektor att eleverna inte får den undervisning de har rätt till är läget akut. Då måste rektor få prioritera eleverna, något som för många inte är självklart i dag.
  Att ta itu med undervisning som inte fungerar kan också vara obekvämt. Om lärarna är ovana vid att ha en rektor som engagerar sig och inte godtar att det finns elever som inte får sin undervisning kan vissa bli osäkra och ovilliga till att låta rektor få insyn. De kan sätta sig på tvären och det kan uppstå konflikt när rektor försöker ge stöd.
  Då behöver också rektor ha stöd för att kunna driva utvecklingen.

En rektor som synliggör brister i verksamheten och ställer krav på sin personal blir emellertid inte alltid populär hos sin egen chef, på förvaltningen eller hos den politiska nämnden. Det som gäller där kan vara framgångsretorik och en rektor som pratar om bekymmer och svaga prestationer vill man inte alltid veta av. Och det man inte talar om, det kan man heller inte göra något åt.

  Rektorer gör som alla andra – de arbetar med det som förväntas, inte med det som inte efterfrågas. Hittills har många rektorer fått lägga tid på att arbeta uppåt och utåt för att skapa en bra bild av skolan.
  Det inre arbetet, det som kräver kompetens, energi och uthållighet av skolledaren och som borde generera stor uppskattning och rejäla lönepåslag, det har många rektorer fått sköta tyst och i skymundan.

Låt oss hoppas att Pisaresultatet lär kommunernas högsta ledning att misslyckande och kritik är en mycket bättre utgångspunkt än skryt för att förbättra skolan.

Eva Larsson
Rektor, handledare