Mobbning, konflikter och fostran är tre skilda företeelser

Sex procent av våra elever anser sig vara mobbade av sina lärare enligt en undersökning gjord av Skolverket. Om detta stämmer, är det verkligen dags för självrannsakan i den svenska lärarkåren.

Jag har 14 års erfarenhet av arbete i grundskola och på gymnasium och jag har under den tiden haft anledning att närmare studera det vi kallar mobbning. Enligt min erfarenhet kan både skolpersonal, föräldrar och elever ha svårt att hålla isär begreppen konflikt och mobbning. Dessutom händer det att vanlig fostran av elever betecknas som mobbning.

Det är inte mobbning det handlar om när barn bråkar med varandra på "vanligt" vis, dvs. när balansen dem emellan är någorlunda jämn och så länge deltagandet är frivilligt. Inte heller skall man tala om mobbning när två tonårsflickor blir osams om något så att vänskapen avbryts och de istället går omkring och förtalar varandra.

Till skillnad från konflikter handlar mobbning om förtryck. Mobbning kan bestå av trakasserier och förföljelser som har satts i system. I grund och botten handlar mobbning emellertid inte om handlingar, utan om en föraktfull attityd som människor lägger sig till med mot en annan som betraktas som underlägsen. Det som har gått snett vid mobbning är själva kommunikationsprocessen. Språket används inte för att kommunicera utan för att demonstrera makt och kontroll över den andre.

Men det är inte bara frivilligheten, maktbalansen eller systematiken parterna emellan som avgör om det är fråga om mobbning eller inte. För det är inte mobbning det handlar om när en lärare gång på gång i bestämda ordalag säger till samma elev att ta ner fötterna från sin bänk utan det är fostran. Den auktoritet som utgår från läraren är kreativ, eftersom syftet med tillrättavisningen är att eleven skall lära sig något som han behöver kunna. Läraren blir tillfreds när han märker att eleven lär sig och gläds om han kan konstatera att kunskapsklyftan mellan honom själv och eleven har minskat.

Den "auktoritet" som utgår från mobbaren är däremot destruktiv. Hans överlägsna attityd har till syfte att skada den andre, att överdriva och nedvärdera skillnaderna dem emellan och att trycka ned sitt offer. Mobbaren strävar efter att öka klyftan mellan honom själv och den han angriper. Mobbaren förtrycker den andre eftersom han behöver förtrycka, varvid han utnyttjar och drar fördel av den andres sårbarhet.

Den grundläggande förutsättningen för att man skall kunna begå grymma handlingar mot en människa är att man befinner sig på känslomässig distans från henne. Att befinna sig i grupp underlättar distansering från en individ. Det mentala avstånd som gruppen möjliggör i en mobbningssituation har till syfte att befria mobbaren och de övriga från samvetsbetänkligheter. Därefter kan processen att förvandla en kamrat till ett ting starta.

Den första åtgärden är att förpassa den som skall mobbas längst ned på den sociala rangskalan. Ingen kommer att protestera nämnvärt eftersom de övriga i gruppen gör en statusvinst i och med offrandet av kamraten. Det är denna placering som utgör offrets främsta sårbarhet. Detta sociala avskiljande från de övriga är förutsättningen för åtgärd nummer två i processen; avhumaniseringen.

För detta steg har förtalet en viktig funktion. Det är lätt att börja anta, gissa och ljuga om den som man aldrig pratar med, aldrig lär känna. Och det är mycket lättare att hata och förödmjuka en person med fel och brister än en vanlig kamrat. Det är ännu enklare att sparka på ett djur än en människa. Därför liknas ofta den som mobbas vid en gris, en råtta, en orm, en ko eller ett monster.

Så småningom är den offrade kamraten inte ens ett djur i förföljarnas sinnen utan kanske bara något värdelöst, äckligt, smutsigt. Det är vanligt att mobbande kamrater som råkat vidröra den som hatas genast i allas åsyn tvättar sina händer eller att de avsiktligt vidrör den mobbade för att få tillfälle att genom handtvättning demonstrera sin avsky.

Allra vanligast är förstås att de mobbande kamraterna ser till att den mobbade inte finns överhuvudtaget. De hånskrattar åt och anmärker på allt han säger för att han inte skall tro att han är något, de svarar inte om han tilltalar dem, låtsas att de inte hör eller ser honom, vänder ryggen till när han eller hon försöker komma in i gruppen. Den mobbade förlöjligas med nedvärderande öknamn, skvallras om och baktalas, bjuds inte med på några fester och tillfrågas inte om sin medverkan i några fritidsaktiviteter.

Skadelystet gruppbeteende kan pågå i många år utan att upptäckas. Det leder till att den drabbade känner skam och skuld över sin värdelöshet, tappar intresset för sig själv, förlorar förmågan att studera eller att planera för sin framtid och berövas känslan av delaktighet i samhället. Den mobbade kan drivas in i depression och i vissa tragiska fall till självmord.

Det är därför mycket viktigt att vi tar företeelsen på största allvar och inte bagatelliserar den genom att förväxla den med banala vardagskonflikter.

Eva Larsson
Lärare, författare och föreläsare i mobbningsprevention