Vi hade kompissamtal

Jag har blivit mobbad i hela mitt liv. Det började i förskolan och höll på tills jag flyttade. Jag blev så otroligt nedtryckt. Ändå var det bara ord som det handlade om. Men elaka ord, riktigt elaka.

Vi hade varsitt fack i klassrummet. Ibland låg det teckningar på något fult djur i mitt fack som någon hade ritat och skrivit mitt namn på. Jag fick lappar som det kunde stå Fetto eller Sälen på. Jag visade lapparna för vår lärare och då sa hon till klassen att man inte fick skriva lappar och lägga i någons fack. Men hon gjorde inget mer så det hjälpte ju inte.

Jag tror inte att det var någon som fattade hur hemskt det var. Vi hade kompissamtal varje vecka. Då fick alla sitta i en stor ring och berätta om det var någon som hade varit dum mot en. Varenda gång sa jag att jag hade blivit retad. Men eftersom inget mer hände blev det bara ännu värre efteråt.

Jaså, har du blivit retad? När då? kunde de säga på rasten efter ett kompissamtal. Vem är det som har retat dig? Säg det!

Den som retade mig värst var Viktor som låg bra till hos läraren. En riktig favoritelev var han. Han retade mig för att jag sa att jag blev retad. Det var lätt för honom att få de andra att hänga på. Jag blev retad för min kropp, min frisyr, mina kläder, allt. Och när vi hade idrott och jag sprang skrattade de och sa att det såg roligt ut.

Jag bestämde mig för att aldrig säga något mer om det på kompissamtalen. Istället började jag vara glad hela tiden. Glad, glad, glad... Alltid såg jag glad ut, i skolan och hemma. Då fick jag vara i fred lite mer.

Fast jag var inte glad, förstås. Jag kunde ligga i mitt rum och gråta i flera timmar på nätterna och bara tänka på allt hemskt som var i skolan. Mina föräldrar trodde att jag sov, men jag låg och planerade hur jag skulle ta livet av mig. Jag tänkte att jag skulle vänta tills det var is på ån och hoppa från bron för om det är is och kallt brukar det vara öppet i mitten och då är chansen större att man lyckas.

Ibland smög jag tillbaka hem när mina föräldrar hade gått till jobbet. Men det kom ju fram, för läraren ringde till mamma och undrade var jag var. Då gjorde jag mig sjuk på morgnarna och spydde i badrummet för att slippa gå till skolan.

En gång läste mamma ett sms som jag fick till min mobil. Det stod Du passar inte i vår klass! Fattar du? Då förstod hon att det var allvar och höll mig hemma från skolan. Det var på hösten i sexan.

Det blev jättemycket bråk med skolan när mamma vägrade att låta mig gå dit, men jag gick alltså inte till skolan mer i sexan. Sedan, när sjuan skulle börja, flyttade jag till min moster i stan för att gå i skolan där. Det går rätt så bra att bo hos henne och jag blir inte mobbad i min nya klass, men jag längtar efter mamma och pappa och mina syskon.

När jag hade bott hos min moster ett par månader kom det ett kort med posten. Det var från min gamla klass. Jag blev så vansinnigt arg när det kom. Det var ett kort med en björn på framsidan och orden Vi saknar dig! och läraren och alla i klassen hade skrivit sina namn inuti.

Visst, det är klart att de saknade mig. För vem skulle de reta nu när de inte hade mig?

Josefine