Debattartikel i Svenska Dagbladet den 21 augusti 2001

Demonisera inte mobbaren

Ett nytt skolår har börjat, vilket för många unga är detsamma som att kamratförtrycket har börjat igen. Många skolor har förberett sig inför vad ett nytt läsår kan komma att innebära i form av våldsamheter och förtryck eleverna emellan.

Medias uppmärksammande av skolmobbning har ökat medvetenheten hos de ansvariga på skolorna. I vissa kommuner diskuteras möjligheterna att tillgripa drastiska åtgärder såsom avstängning eller förflyttning till andra skolor av aggressiva elever. Detta kan kanske låta betryggande för föräldrar som oroar sig för sina barns säkerhet i skolan.

EN SÅ KRAFTIG STRAFFÅTGÄRD som förflyttning från klassen eller skolan måste dock vidtas på rättvisa grunder. Det måste t. ex. finnas ett kompetent forum som kan bedöma vilka handlingar som skall leda till sanktioner. Den som beslutar måste kunna ta kompetent ställning till frågan om utfrysning är tillräcklig grund för förflyttning av en mobbare eller om det krävs fysiska trakasserier. Räcker det med tre månaders mobbning för beslut om förflyttning eller krävs det längre tid? Och när elever bagatelliserar sitt handlande, vem kan då skilja mobbning från oförarglig retsamhet?

 

Vilka kriterier skall skolan använda sig av för att på ett korrekt sätt kunna avgöra om en person är tillräckligt elak för att kunna definieras som mobbare? Hur många bortflyttade elaka barn kan en skola med snälla barn ta emot innan verksamheten där hotas?

Frågor som dessa är både relevanta och absurda. Relevanta därför att tanken på förflyttning som korrektiv är en logisk följd av nuläget i mängder av svenska grundskolor: de som arbetar i skolan klarar inte av att lösa de vardagliga bekymmer som verksamheten ger upphov till. På grund av den uppmärksamhet som mobbningen har fått i media har det blivit lite svårare att vara rektor och lärare eftersom man inte längre tillåts blunda för skadelystet gruppbeteende bland eleverna. I desperation försöker man därför göra sig av med problemet genom att jaga bort det.

Samtidigt är tanken att man skulle kunna skapa bedömningsgrunder för tillförlitlig identifiering av en mobbare naiv och förenklad och tyder på att man inte har satt sig in i den komplicerade psykologiska process som råder inom grupper av människor. En mobbare är t. ex. inte mobbare, han blir mobbare i ett visst socialt sammanhang. Ett annat problem är också att mobbning kan vara så raffinerad och subtil att den inte låter sig beskrivas med ord. Ett tredje problem är att det ofta ligger i den mobbades intresse att mobbningen förblir oupptäckt. Vem skall då rapportera om misshälligheter bland eleverna?

Förslaget att förflytta den som mobbar för att därigenom undanröja orsaken till mobbningen bygger också på en alldeles felaktig förutsättning: att den som mobbar sina kamrater är en särskilt elak person. Men så är inte fallet.

Mobbande barn är inga små djävlar med ondska i generna som vi kan göra oss av med genom att skicka bort, utan de är vanliga barn som dina och mina. Om vi inte vill tömma våra skolor på elever, måste vi inse att mobbning är ett rätt så normalt – och avskyvärt – mänskligt beteende. Mobbare är faktiskt i de allra flesta fall vanliga pojkar och flickor från vanliga medelsvenssonfamiljer som exprimenterar med sin destruktivitet genom att handla grymt mot kamrater därför att omgivningen tillåter dem att bete sig så. Mobbning är en kulturprodukt, ett resultat av den miljö en person lever i, har levt i eller tror sig leva i. Normaliteten gäller även den som blir utsatt för mobbning: det finns inga särskilda egenskaper som utmärker mobboffret, utan han eller hon är en människa vilken som helst. Så länge vi inte tar till oss det enkla faktum att det är vanliga, normala barn det handlar om har vi inte den mentala beredskap som krävs för att motarbeta mobbningen i våra skolor.

Och tydligen har vi ännu inte den beredskapen. Vi vill inte tro att vanliga människor som vi själva kan vara onda likaväl som goda. Inte heller vill vi tro att vi själva skulle kunna bli utsatta för mobbning. Därför omhuldar vi myten om mobbaren som en ond människa och offret som en svag, underlägsen person. Myten hjälper oss att hålla en skrämmande insikt på avstånd.

Men denna föreställning är samtidigt anledningen till att vi ryggar när det ställs krav på oss att förhindra mobbning, för vem rår på en ond människa? Och det är på grund av den som föräldrar blir chockade och flyr in i förnekelse när de får höra att deras barn mobbar, för vem vill ha ett barn som är ont? Eller en son eller dotter som är svag och underlägsen andra barn? Ingen, naturligtvis.

Låt oss så snart som möjligt överge tanken på att flytta bort barn som mobbar från sin skola, eftersom själva grundförutsättningen för idén är falsk. Det är både livsfarligt och samhällsfarligt att brännmärka och avskilja unga människor från den grupp och det samhälle där de hör hemma. Barn och ungdomar behöver sina kamrater och de har rätt att ställa krav på oss vuxna att vi leder dem och lär dem hur man beter sig i en grupp för att få känna sig välkommen och uppskattad. Den gemenskap som en klass kan erbjuda är mycket viktig för barns och ungdomars utveckling till vuxna. Detta gäller givetvis alla i klassen, både de som mobbar och de som blir utsatta för mobbning. Det är i första hand skolförhållandena det är fel på när barn ges tillfälle att mobba varandra, inte barnen. Skolmiljön måste ständigt, under lektioner och på raster, vara inriktad på att träna barnen i att visa respekt för varandra. Sådan blir den med tillräckligt många tillräckligt mogna och trygga vuxna i skolan.

Arbetet mot mobbning gynnas inte av att vi demoniserar mobbaren och inte heller av att vi förynkligar den som drabbas av mobbning. Det handlar om vanliga barn och ungdomar som behöver kunnig och tydlig ledning av vuxna. Under hela skoldagen; varje lektion, varje rast, i korridorer, i skolgårdens alla skrymslen, i matsalen, i omklädningsrummet, i skolbussen, överallt skall det finnas vuxna som reagerar och ingriper så snart respekten för individens integritet sätts ur spel. Och det uppnår man inte genom att, som vi har hört i TV några gånger denna sommar, rektorer lägger ut listor där stressade lärare ombeds teckna sig för rastvakt ett par gånger i veckan. Det krävs helt andra resurser i fråga om personal än den skolan för närvarande har tillgång till. Och så länge de resurserna inte finns kommer vi säkerligen att få höra om fler desperata försök till lösningar på problemet.

Eva Larsson
Lärare och föreläsare i mobbningsprevention
(Författare till boken Mobbad? Det har vi inte märkt!)